Välviljans Rasism
Det svenska folkhemmets tid präglades fram till 1960-talet av tanken om ett starkt välfärdssystem omfamnat av en nationell gemenskap genom den överordnade svenska kulturen i form av värden och normer såväl som undermedvetna tankesätt. I takt med 68-vänsterns framfart och socialdemokratins paradigmskifte försvann värdet av en enhetlig svensk kultur och byttes ut mot dyrkan av mångkultur, mångfald och multikulti – för att slutligen ebba ut i förklaringen av Sverige som mångkulturellt 1975.
Rädslan för sitt eget hem, häri definierat som kulturell eller nationell hemvist, har beskrivits med uttrycket oikofobi. Ett exotiskt uttryck som i allt större grad har präglat samhällsdebatten i takt med framväxten av de självutnämnda antirasist, antifascist och feminist rörelserna - ur den blodsröda vågen som svept över Sverige och Europa. Dessa rörelser och deras ”tankeåsikter” har syftat till att begränsa åsiktskorridorren och sätta upp avgränsningar för vad som inte får ifrågasätta – när de nu tillsammans med det politiska etablissemanget, kändisar och framförallt kulturarbetare vaktar åsiktskorridoren. Crony socialism i sitt ess.
I takt med svenska makthavares beslut, att genom det ”humanistiska-styrsskicket” möjliggöra för en stor migration från Afrika och mellanöstern till ett kulturellt homogent Sverige så har dessa vänstergrupper höjt sina röster för att nedvärdera den svenska kulturen. Och de har lyckats. Tankesättet i maktens korridorer, inom politik och kultur, har varit att ”mångkultur är att föredra; multikulti berikar; svensk kultur är väll ändå inget att ha när vi kan få utländsk kultur”.
Strävan efter mångkultur som samhällsskick är i sig segregerande. Den gemenskap som skapas baserat på kulturell och språklig likhet leder till sub-grupper i samhället, som ofta utgörs av ursprungliga nationell tillhörighet. Något som redan i dag är tydlig när individer, trots att de ligger inom samma socio-ekonomiska segment, väljer att avskilja sig från varandra vid val av bostad.
I vänsterns och ”de rätta tankegångarnas korridorer” har man haft en sådan iver för att uppnå rättvisa att man själv blivit en del av problemet som man vill bekämpa. Inte minst, som Dan Korn beskriver det, när man valt att göra skillnad på folk baserat på ursprung genom att sätta upp främlingar och deras kultur på en piedestal för att ”låta svenskar beundra och lära”.
I samma anda har det statligt sanktionerade sökande efter mångfald, vilket bäst förkroppsligas av SSUs: Event för rasifierade där enbart icke-vita tilläts delta, utgjort en grund för uppdelning baserat på etnicitet som bottnar i en sann uppvisning av rasism.
Den begränsade åsiktskorridoren, innan Sverigedemokraternas intåg, gav inte utrymme för kritik mot andra kulturer eftersom det indirekt tolkades som förminskning människorna och deras etnicitet inom kulturerna.
Talesättet att alla kulturer är lika mycket värda stämmer inte. Inte på grund av att den svenska kulturen är överlägsen (förutom i formen som statsbärande kultur för den svenska nationen) utan eftersom kulturella element så som hedersvåld, tvångsgifte, könsstympning – som är direkt stridande mot mänskliga rättigheter förekommer. När element som dessa är utraderade så finns det en möjlighet att se på de kulturer som den svenskes jämlike – men aldrig överordnade.
Om de styrande politikerna besuttit ett konservativt tankesätt - bevara det som fungerar och träda fram med försiktighet - så kanske kulturförnekelsen inte hade varit en bidragande faktor till utanförskap, arbetslöshet och bidragsberoendet för invandrare. Politikerna borde ta sig för pannan när deras mål att göra Sverige mångkulturellt har lyckats, i enlighet med Multicultural Policy Index (MCPI) vilken uppmäter ett lands möjlighet till multikultur, dock till katastrofala följder för, inte minst för invandrarna själva.
De senaste 50 årens multikulti-försök och välvillig mångfaldsrasism, i kombination med massinvandring, har haft en förödande effekt på den svenska folksjälen. Så låt oss nu återbygga det förgångna med stabila konservativa pelare istället för det socialistiska fuskbygget som vi kallar mångkultur.
För mig som Sverigedemokrat är det tydligt att den svenska kulturen måste få vara överordnad i Sverige. På så vis kan invandrare integreras i den nationella och homogena kulturen där språk, värderingar och traditioner är grundbultar.
Gabriel Kroon
Internationell sekreterare och EU-, Utrikespolitisk talesperson
Ungsvenskarna
