Blogg

Vad menar vi med jämställdhet?

 

 

Är du feminist? Frågan skaver. Mestadels för att den är ställd för att öppna upp en konflikt snarare än att utforska de tankar och idéer som utgör mitt svar, men även för att det riktiga svaret är en motfråga: Vad menar du med feminism?

 

Jag har träffat få feminister som definierar begreppet på samma sätt. De flesta har begränsat sig till att män och kvinnor ska ha lika rättigheter och möjligheter: jämställdhet – ett påstående som ger fler frågor än vad det besvarar. Innebörden av lika rättigheter och möjligheter skiljer sig markant beroende på vad vi menar med begreppet och vilka åtgärder vi är villiga att applicera för att nå dit.

 

Det ojusterade lönegapet mellan män och kvinnor är 12 procent, med hänsyn till skillnader i ålder, utbildning, yrke, sektor och arbetstid minskar det till 4,5 procent. Det betyder inte att könet är förklaringen till skillnaden – även om det är troligt att den utgör en del – då vi utelämnar en rad andra möjliga faktorer, exempelvis intressen elleregenskapsskillnader mellan män och kvinnor.

 

Här går det en skiljelinje som i stora drag delar upp de som definierar sig som feminister i två grupper: De som tror att biologin medför skillnader gällande egenskaper mellan män och kvinnor och de som ser könet som en social konstruktion.

 

Skillnaden i synsätt kan verka liten eller oviktig i sammanhanget om löneskillnaden mellan män och kvinnor, men i själva verket är den avgörande. Om man menar att könet är en social konstruktion innebär det att samma möjligheter och rättigheter för män och kvinnor – i ett perfekt jämställt samhälle – leder till att de kommer tjäna lika mycket, jobba i bolagsstyrelser i samma utsträckning, vara jämnt representerade i självmordsstatistiken och dö vid ungefär samma ålder. Resultatet är med andra ord en indikation på hur jämställt samhället är.

 

Menar man däremot att vissa egenskaper är relaterade till biologi är det omöjligt att använda resultat som ett mått på jämställdhet. Män och kvinnor kommer oundvikligen fatta olika beslut, söka sig till olika yrken, vara mer eller mindre motståndskraftiga mot stress och depression och så vidare.

 

Det som talar för det senare alternativet ligger närmast sanningen är jämförelser mellan länder. De nordiska länderna har en större könsuppdelning mellan yrken än övriga världen. Antingen beror det på att vi utövar ett enormt patriarkalt förtryck för att män och kvinnor ska söka olika yrken. Eller så beror det på att när vi tog bort vissa hinder, exempelvis ekonomisk otrygghet, så väljer folk yrken som i större utsträckning passar deras biologiska egenskaper. Med detta som grund skulle det endast gå att nå samma resultat för män och kvinnor genom ett stort socialt förtryck.

 

Denna avgrundsdjupa skillnad mellan de olika inriktningarna i feminismen borde således innebära att ingen av dem kan erkänna den andra gruppen som feministisk. Enda anledningen till att de kan stå på samma sida för stunden är för att diskussionen är extremt begränsad till resultatet av en specifik del, inkomsten.

 

Ett enkelt exempel visar på bristerna med den utgångspunkten:

 

Om män skulle få en lagstadgad rätt att gå hem tidigt ellermöjligheten att ta sovmorgon om de är lite trötta, givetvis med löneavdragskulle det leda till att de i snitt får en lägre lön och blir mindre attraktiva för arbetsgivaren. Är det en bra lösning för att uppnå jämställdhet? Verkligen inte.

Det är nånstans här som vi borde inse att en diskussion om löneskillnader inte är lämpad att utgöra grunden för debatten om jämställdhet. Istället borde vi lyfta blicken och ta tag i den stora, svåra frågan: Vad innebär jämställdhet?

Felix Byström 

Vice nationell talesperson, Ungsvenskarna 

Mest lästa inläggen

Tobias Andersson

Avvecklingen av Sveriges kommunikationsnät

Sverige är en av världens mest tekniskt utvecklade länder, men varför straf...

Tobias Andersson

Regeringens svek mot hedersoffren

Sedan valet år 2014 har Sverige haft en regering bestående av Socialdemokra...

Tobias Andersson

EU är kolossen på lerfötter

Kampen om EU:s framtid hårdnar. I allt fler länder så har EU-skeptiker komm...

Tobias Andersson

Nyttja beredskapskrediten

Försvaret är magert… Men det många inte vet är hur illa det står till i Sve...

Blogg

Ingen fred om Palestina vägrar att erkänna Israel

 


“Konflikter och krig mellan staten Israel och Palestina har pågått i över 80 år. Svensk massmedia och FN har alltför ofta i modern tid velat svartmåla Israel som att det är dem som driver den aktiva blockaden som förhindrar fred. Givetvis kan detta icke vara mer inkorrekt, utan det är Palestinas ovilja att leva i en tvåstatslösning som är problemet.”

 

År 2000 träffades den dåvarande israeliske premiärministern EhudBarak med Yasser Arafat, PLO:s före detta ordförande, för att ta fram ett förslag på en tvåstatslösning tillsammans med USA:s tidigare president, Bill Clinton som skulle ha insyn och vara medlare i förhandlingarna.

 

Under mötet erbjöd premiärminister Barak ordförande Arafat en suverän palestinsk stat, hela Gaza och 94% av Västbanken och östra delen av Jerusalem som dess huvudstad - något som PLO:s ordförande avvisade, trots försöken från den israeliske premiärministerns försök för att sluta fred. President Bill Clinton beskrev Arafats agerande under mötet med orden “Arafat was here for 14 days and said ‘no’ to everything”.

 

Vi i Ungsvenskarna Skåne anser att de palestinska ledarna måste ta tag och erkänna Israel  samt acceptera en tvåstatslösning. Först därefter skulle det kunna slutas fred mellan Israel och Palestina. Dock blir detta väldigt problematiskt, då Palestina var med och tog fram, tillsammans  med PLO år 1967 Khartoumresolutionen (även känd som “The Three No’s!”). De “tre nejen” lyder följande kortfattat (på engelska) och återfinns i sin helhet i kapitel 3 i deklarationen:

 

  • No peace with Israel.
  • No recognition of Israel.
  • No negotiations with Israel.

 

De gånger som Palestinas ledare nekat en fredlig tvåstatslösning, trots att Israel välkomnat samtal om en tvåstatslösning har Palestinas ledare även bidragit till att de visas mot omvärlden som varit ovilliga att samarbeta med det land som aktivt söker fred.

 

Efter att araber i Palestinamandatet gjorde uppror mot britterna sändes en kommission, Peelkomissionen ut som fastslog redan i slutet av 1930-taletatt anledningen till detta var att två olika grupper (judar och araber) ville styra över samma land. Lösningen som Peelkommissionen hade på detta problem var att skapa två stater, en för araberna och en för judarna.

 

Den första gången när Palestina vägrade en fredlig tvåstatslösning var år 1936 när Storbritannien gav bort den största delen av Palestinamandatet till den palestinska befolkningen för att dessa skulle kunna bilda en egen stat, Palestina. De judar som skulle vara med i bildandet av Israel fick en betydligt mindre bit utav Palestinamandatet som dessa skulle förvalta och bruka så att till en egen stat, Israel. Ett tredje område inom mandatet (där Jerusalen ingick) skulle förbli under brittiskt styre. Judarna var villiga att acceptera delningen, med några justeringar på gränserna, medans palestinierna vägrade att gå med på avtalet.

 

Nästa gång som Palestina nekade en tvåstatslösning var 1947 när Storbritannien bad det ganska nyligen bildade FN i uppdrag att hitta en ny lösning. Precis som år 1936 års plan ansåg FN att den bästa lösningen vore en tvåstatslösning. Återigen accepterade judarna FN:s plan, medans araberna, återigen vägrade.

 

År 2008 satt både representanter för Israel och Palestina vid bordet och Israel försökte återigen förhandla med ungefär samma villkor som hans företrädare hade försökt med, Ehud Barak. Återigen avvisade den nye palestinske ledaren, Mahmoud Abbas Israels försök till att hitta en tvåstatslösning.

 

Det är alltså inte Israels fel att det inte blir fred mellan Israel och Palestina som många vill påstå. Utan det är Palestinas ovilja att samarbeta med Israel, erkänna staten och leva sida vid sida i en tvåstatslösning. Där har vi ett kopiöst problem som måste lösas innan det ens kan komma på tal om tvåstatslösning! Därefter kan vi eftersträva en tvåstatslösning och arbeta för en efterlängtad fred mellan Israel och Palestina.

 

Filip Persson

Kontaktperson Ungsvenskarna Skåne

Suppleant Nationella Arbetsgruppen Ungsvenskarna SDU

 

 

Mest omtyckta inläggen

Tobias Andersson

För ett sammanhållet Sverige - där alla känner trygghet

I år är det val. Det är ett ödesval för Sverige och dess medborgare. I fyra...

Tobias Andersson

Bredare inkludering under veterandagen

2008 tog man beslutet att Sverige skulle ägna den 29 maj åt att hedra och m...

Tobias Andersson

Flera ungsvenskar på partiets förslag till riksdagslista

(Ebba Hermansson) Idag presenterade partiets valberedning sitt förslag till...

Tobias Andersson

Socialdemokrati – en utdöende ideologi

Att Socialdemokraterna ska ha byggt Sverige är det många som talar för – sa...

Blogg

Stackars Bianca

 

I någon veckas tid har vi nu kunnat följa turerna kring Bianca Ingrossos vara eller icke vara som feminist. Det hela är i efterhand ett praktexempel på hur man bevisar sin poäng, i detta fall att feminism gått för långt.

Bianca förde nämligen ett ganska spontant resonemang om feminism i allmänhet i sin podd ”Alice & Bianca - Har du sagt A får du säga B”. I samband med det så sa hon t ex att hon tycker att kompetens ska väga tyngre än kön och rent generellt att feminism stundvis går för långt. Det skulle hon aldrig ha gjort. Naiv är den som tror att man som offentlig person tillåts uttala sig utanför ramarna för åsiktskorridoren helt ostraffat.

Hatstormen som följde lät inte vänta på sig och flera medier belyste det hela. Enligt Bianca själv resulterade det i att hon låg hemma en hel vecka som en konsekvens av allt hat. Naturligtvis så tvingades hon be om ursäkt och rätta sig in i ledet, vem vet vilken medialkyla som annars väntat hennes annars lovande karriär?

Sammanfattningsvis kan man således beskriva händelseförloppet som följer;

  1. Bianca distanserade sig lite lätt från feminism och hävdade att det ibland gått för långt.

  2. Hon möttes av en massiv hatstorm från feminister.

  3. Hon tvingades be om ursäkt för att avsluta hatet och säkerställa karriären.

Reaktionerna är skrämmande och det är svårt att förstå hur någon feminist kan hävda att de tror på jämställdhet samtidigt som de hatar och hotar oliktänkande unga kvinnor till lydnad. Kvar blir då dessvärre endast den politiska vänsterindoktrinering och det utbredda manshatet som Bianca ämnade problematisera. Dessvärre är Bianca garanterat för nojig och orolig för att våga konstatera att hennes initiala resonemang minst sagt visade sig stämma.

Bianca är knappast den första eller den sista att hamna i skottgluggen för denna politiska rörelse som ständigt understöds av etablerade politiker och media. Det är därför upp till oss andra att våga ifrågasätta, utmana och kritisera dagens urspårade feminism. Låt oss verka för ett jämställt samhälle fritt från kvinnohatandefeminister.

Tobias Andersson
Nationell talesperson, Ungsvenskarna.

Mest kommenterade inläggen

Tobias Andersson

Bilden av Sverige

I en uppmärksammad valfilm gjord av Moderaterna i Göteborg målas en bild up...

Tobias Andersson

Det räcker inte - Satsa på Försvaret!

På grund av Sovjetunionens fall, naiva och kortsiktiga vänster- som högerpo...

Tobias Andersson

Välviljans Rasism

Det svenska folkhemmets tid präglades fram till 1960-talet av tanken om ett...

Tobias Andersson

Låt er inte luras!

I kölvattnet av moderaternas omläggning av migrationspolitiken har en del v...