Det osynliga försvaret

Efter att Försvarsmakten år efter år minskade i omfattning till att värnplikten tillslut lades vilande, har den allmänna kunskapen hos gemene man om Totalförsvaret, Försvarsmakten och militären i allmänhet blivit svårt lidande. Detta syns extra tydlig när DN/Ipsos den 4/1 2017, publicerade en artikel om det låga förtroendet hos befolkningen för Försvarsmakten. (http://www.dn.se/nyheter/sverige/dnipsos-svenskarna-litar-inte-pa-forsvarets-formaga/)


För bara tjugo år sedan hade nästan varje familj i de svenska hemmen någon form av personlig kontakt med försvaret. Numera syns soldaterna knappt längre. Detta på grund av att de är så få - bara 5800 personer arbetar som kontinuerligt anställda soldater i dagsläget - men också för att Försvarsmakten har anpassat sig till att inte vara i vägen för det civila samhället, när Försvarsmakten egentligen borde stå sida vid sida med det civila samhället och visa upp sig mer. Att exempelvis delta vid Dreamhack, Pride eller Elmiamässan är bra men dock inte tillräckligt, då den vanlige svensken inte ser Försvarsmaktens kärnverksamhet på dessa platser.


De flesta människor har ingen aning om vad Försvarsmakten egentligen sysslar med, då militära övningar i princip alltid hålls så långt borta från det civila som möjligt. Detta är en stor orsak till att Försvarsmakten har hamnat så långt ifrån medborgarna, liksom att myndigheten har förlorat så stort i förtroendebanken. Vårt folk vet inte vad dess försvar klarar av och är kapabla till eftersom de aldrig ser eller upplever det.


Men det är knappast i huvudsak Försvarsmaktens fel att förtroendet har rasat. De som arbetar inom myndigheten gör till största möjliga mån ett otroligt starkt och bra jobb med de knappa resurser som de tilldelas. Detta speciellt ute på förbanden där tillämpningen av ”att trolla med knäna” snarare är regel än undantag.


Nej, de som ställt till det är de socialdemokratiska politiker som startade den huvudlösa nedrustningen och den strategiska ”time-outen” på 90-talet, men som fortfarande vägrar att skjuta till mer resurser trots att de själva konstaterar att det behövs. Även de allianspolitiker som under 00-talet fortsatte nedrustningstrenden, och som till och med kallade Försvarsmakten för ett särintresse, är att skylla för denna nedgång. Men att bara peka finger löser heller inga problem. Vad ska vi göra för att öka det allmänna förtroendet, men också det som faktiskt ger reell effekt? Hur ska vi öka förmågan igen?


Till att börja med anser vi Ungsvenskar att försvarets ekonomiska resurser kraftigt måste ökas. Riksdagen kan inte fortsätta ge Försvarsmakten en underdimensionerad budget och säga: ”Gör det bästa av situationen!”. Vi måste på allvar öka de medel som Försvarsmakten har att nyttja så att myndigheten kan syssla med det som är dess kärnverksamhet, det vill säga att bedriva övningar med modern, pålitlig och krigsduglig personal och materiel. Försvarsmakten behöver rätt utrustning i tillräcklig mängd och personalen behöver öva mycket med den utrustningen i alla tänkbara miljöer där kriget kan tänkas komma att stå, med andra ord överallt. Även i riktiga städer. På så vis kommer även Försvarsmakten att synas mer och kunna skapa ett större förtroende hos befolkningen överlag, liksom i de egna leden.

 
För det andra måste värnplikten och civilplikten omgående återaktiveras. Det som personalförsörjningsutredningen kommit fram till är en grund, men den måste komplimenteras. Dels med civilförsvarsperspektiv och dels med planer för hur vi konkret ska kunna öka utbildningsplatserna för de pliktade för varje år. Ett steg är att återtaga eller bygga nya regementen och civilförsvarsanläggningar, men även officerare och lärare behöver utbildas i betydligt större grad för att vi ska kunna öka antalet personer som kan göra plikterna varje år. Kanske måste även de soldater med lång erfarenhet som tjänstgör idag även vara med och utbilda de nästkommande värnpliktiga. På sikt skall även plikterna återigen omfatta ett totalförsvar.


För det tredje måste även företagen ställa upp för Sveriges försvars- och beredskapsförmåga. Riksdagen måste besluta om införande av K-företag och civilpliktsplacerad personal på företag och arbetsplatser av vital, allmännyttig karaktär. Exempelvis åkerier, sjukvårdsinstitutioner, fabriker med mera.


Sverige kan inte försvaras enbart med hjälp av militära medel, utan vi måste alla ställa upp för målet att framgångsrikt försvara vårt land om vi skall klara av det. Försvarsmakten och civilsamhället, tillsammans för Sverige.


Michael Clarke
Försvars- och säkerhetspolitisk talesperson Ungsvenskarna