Ungdomar behöver mer idrott
I DN 24/1 kunde man läsa om att Svenska barn rör sig minst i Norden och att övervikt nästan är lika vanligt som normalvikt i Norden. Att det finns en koppling mellan avsaknad av utförlig idrottsundervisning och dåliga studieresultat samt övervikt förstår nog de flesta.
Att det återfinns en stark korrelation mellan utökad idrottsundervisning och förbättrade studieresultat får man nämligen anse att det råder en konsensus kring utifrån de studier som genomförts på området. Detta bevisades inte minst av det så kallade Bunkefloprojektet som genomfördes på Malmö Högskola. Hela 7 procentenheter fler av eleverna som utövade daglig idrott i skolan blev behöriga till gymnasiet jämfört med dem som läste vanlig skolgång (http://lararnastidning.se/idrott-ger-battre-skolresultat/). Även forskning på området från Sahlgrenska akademin visade på bättre prestationer inom samtliga ämnesområden som undersöktes hos de elever som tilläts utöva mer idrott under sin skolgång (http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/fler-idrottslektioner-ger-b%C3%A4ttre-skolresultat-1.242978).
Om inte förbättrade studieresultat vore skäl nog för utökad idrottsundervisning så bör väl förbättrad hälsa, stärkt gemenskap och utvecklad tävlingsinstinkt vara det. Men trots alla dessa väldokumenterade positiva effekter så valde vår ”Folkhälso-, sjukvårds och idrottsminister” Gabriel Wikström att senast den 23/1 informera om att man ämnar ignorera riksdagsmajoriteten och avstå från att införa mer idrottsundervisning.
Wikström motiverar svagt ställningstagandet med att kvaliteten behöver bli bättre först. Att kvaliteten skulle stärkas genom ett ordentligt lyft av ämnet idrott och hälsa vid tillskjutna resurser och högre status i samband med eventuellt utökade undervisningstimmar verkar ha gott honom om miste. Varifrån Wikströms irrationella motstånd till förbättrade studieresultat, ökad koncentration i skolan (lär generera mer ordning i klassrummet dessutom) och stärkt hälsa bland landets unga har sitt ursprung vet jag inte. Vad som däremot står klart är att det går ut över våra skolungdomar.
Som minister har Wikström hittills mest gjort sig känd som förespråkare av socialistisk förbudspolitik. Rökning, snus, socker och salt har han valt att attackera verbalt och/eller genom faktisk politik. Han har även påstått att ”sitta är bland det farligaste man kan göra” (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22759870.ab). När han nu hade chansen att se till att skolelever sitter mindre och springer mer valde han dessvärre att avstå.
Att döma av hans arbete hittills lär han väl förbjuda skrivbord ämnade att sitta vid innan han väljer att faktiskt premiera fysisk aktivitet. Det är tråkigt att socialism är så rotat inom S att förbud av vad som uppfattas som dåligt kommer närmre till hands än främjandet av det som är objektivt bra.
Tobias Andersson,
Nationell Talesperson
Att det återfinns en stark korrelation mellan utökad idrottsundervisning och förbättrade studieresultat får man nämligen anse att det råder en konsensus kring utifrån de studier som genomförts på området. Detta bevisades inte minst av det så kallade Bunkefloprojektet som genomfördes på Malmö Högskola. Hela 7 procentenheter fler av eleverna som utövade daglig idrott i skolan blev behöriga till gymnasiet jämfört med dem som läste vanlig skolgång (http://lararnastidning.se/idrott-ger-battre-skolresultat/). Även forskning på området från Sahlgrenska akademin visade på bättre prestationer inom samtliga ämnesområden som undersöktes hos de elever som tilläts utöva mer idrott under sin skolgång (http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/fler-idrottslektioner-ger-b%C3%A4ttre-skolresultat-1.242978).
Om inte förbättrade studieresultat vore skäl nog för utökad idrottsundervisning så bör väl förbättrad hälsa, stärkt gemenskap och utvecklad tävlingsinstinkt vara det. Men trots alla dessa väldokumenterade positiva effekter så valde vår ”Folkhälso-, sjukvårds och idrottsminister” Gabriel Wikström att senast den 23/1 informera om att man ämnar ignorera riksdagsmajoriteten och avstå från att införa mer idrottsundervisning.
Wikström motiverar svagt ställningstagandet med att kvaliteten behöver bli bättre först. Att kvaliteten skulle stärkas genom ett ordentligt lyft av ämnet idrott och hälsa vid tillskjutna resurser och högre status i samband med eventuellt utökade undervisningstimmar verkar ha gott honom om miste. Varifrån Wikströms irrationella motstånd till förbättrade studieresultat, ökad koncentration i skolan (lär generera mer ordning i klassrummet dessutom) och stärkt hälsa bland landets unga har sitt ursprung vet jag inte. Vad som däremot står klart är att det går ut över våra skolungdomar.
Som minister har Wikström hittills mest gjort sig känd som förespråkare av socialistisk förbudspolitik. Rökning, snus, socker och salt har han valt att attackera verbalt och/eller genom faktisk politik. Han har även påstått att ”sitta är bland det farligaste man kan göra” (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22759870.ab). När han nu hade chansen att se till att skolelever sitter mindre och springer mer valde han dessvärre att avstå.
Att döma av hans arbete hittills lär han väl förbjuda skrivbord ämnade att sitta vid innan han väljer att faktiskt premiera fysisk aktivitet. Det är tråkigt att socialism är så rotat inom S att förbud av vad som uppfattas som dåligt kommer närmre till hands än främjandet av det som är objektivt bra.
Tobias Andersson,
Nationell Talesperson
