Den oklara framtiden för UKIP - TT
De flesta sverigedemokrater är nog mer eller mindre bekanta med vårt systerparti i Storbritannien, United Kingdom Independence Party (UKIP). Ett parti vars tidigare ledare, Nigel Farage, är en av världens mest profilerade politiker och vars strävan efter att lämna EU nu har resulterat i den kanske största politiska händelsen under 2000-talet. Desto färre är kanske medvetna om vilken kaos som råder inom partiet just nu.
Att Nigel lämnade efter att de vunnit referendumet kom som en chock för vissa men om man tänker efter är det logiskt. Nigel har åstadkommit det hans politiska engagemang alltid syftat till. Han har dessutom redan tidigare avgått och nu har han inte mycket mer att hämta i politiken. Att sluta på topp brukar man beskriva som något positivt och det har Nigel minst sagt gjort.
Det säger sig självt att utmana en sittande Nigel vore som att utmana en sittande Jimmie Åkesson – du kan göra det men du skämmer ut dig. Det betyder dock inte att Nigel, trots sin extrema popularitet, saknar fiender och meningsmotståndare inom partiet. Fiender och meningsmotståndare som nu ser sin ypperliga chans att tillskansa sig mer makt och inflytande i partiet. Några av dessa är UKIP:s enda MP Douglas Carswell, den från partiet avstängda Suzanne Evans och den socialliberala Lisa Duffy som vill ta över efter Nigel.
Förra helgen medverkade jag på konferensen ”Free Britain” som Young Independence (UKIP:s ungdomsförbund) höll i. Den syftade till att påtala vikten om att fortsätta kämpa tills Britterna lämnat EU på riktigt och ge kandidaterna till ledarskapet en chans att presentera sig själva. Det var tydligt att den förhandstippade kandidaten Steven Woolfe hade en tydlig majoritet av de unga bakom sig, runt 80-90% är min uppfattning efter att ha minglat runt på konferensen. Woolfe är att se som den tydligaste och mest uppskattade kandidaten bland ”Farage-anhängarna” i UKIP.
För er som hängt med i svängarna har dock Woolfe blivit diskad som kandidat då han inkom med sin kandidatur 15 minuter efter deadline på grund av tekniskt strul. Detta trots att han uppvisat kvitto på betalningen som gjordes 30 minuter innan deadline. Det hela är överlag väldigt märkligt och det skulle kunna vara rent fulspel. Att det var just National Executive Committee (NEC) som beslutade om kandidaterna ligger förmodligen bakom orsaken till att Woolfe inte godkändes. Han har nämligen som löfte att avskaffa NEC. En instans inom UKIP som kan liknas med en partistyrelse men som inte har den demokratiska legitimitet som en klassisk partistyrelse har och den har inte heller koppling till partiledaren på samma sätt. NEC har fått utbredda och kraftiga anklagelser om korruption, att de lägger sig i för mycket och framförallt bristande objektivitet.
Detta försätter UKIP i en knivig position inte bara kring vilken politisk inriktning man ska ta utan även hur medlemmarna ska ställa sig till att deras favoritkandidat inte längre är valbar. Ska de lämna (vilket många uppgett önskemål om att göra)? Ska de försöka lösa så han blir en valbar kandidat ändå? Eller ska de sluta upp bakom någon annan? Det är en svår situation för UKIP men jag ämnar inte tala om för medlemmarna hur de bör rösta eller agera. Jag tror dock att Steven hade lyckats ena partiet bäst. Det som jag, i egenskap av att vara en extern observant, däremot kan kommentera är vilken politisk inriktning UKIP bör sikta på.
Det finns krafter inom UKIP som vill se något av en liberalisering av partiet vilket enligt mig vore förödande. ”We cannot be dragged to the center” som Joe Jenkins, tidigare ordförande för Young Independence, uttryckte från talarstolen under konferensen. Jag är övertygad om att ifall UKIP skulle släppa sina hårdare tag kring migration, islam, kriminalitet osv så skulle partiet blir ett Labour #2 och snabbt försvinna som ett betydande brittiskt parti. Lyckas de däremot utmärka sig som ett tydligt konservativt parti kommer de kunna attrahera väljare från både Labour och The Conservative Party. UKIP behöver ta efter stora delar av Sverigedemokraternas politik och synsätt för att fortsätta växa inom brittisk politik. Redan i nuläget har vi väldigt lika politik på hårdare områden så som när det kommer till migration och Islam men lyckas UKIP även anamma våra socialkonservativa värderingar spår jag en ljus framtid för vårt systerparti.
Av nyfikenhet frågade jag många ungdomar på konferensen om hur de tror att UKIP behöver anpassa sig rent politiskt efter Brexit? De allra flesta svarade någonting i stil med ”vi behöver ta efter Sverigedemokraterna”. Med det menade de dels att migration, kriminalpolitik och säkerhetspolitik måste prägla deras agenda framöver men kanske ännu viktigare var att de måste försöka bredda sig och profilera sig inom olika politiska områden. Jag är övertygad om att SD kan lära mycket av UKIP när det kommer till vår EU-politik och vår strävan efter Sexit men jag tror också att UKIP kan lära mycket av vår politik på övriga områden. Därför är jag övertygad om att samarbetet mellan partierna kommer vara fortsatt starkt även efter Brexit.
Det absolut viktigaste är dock att partiet enas. UKIP har inte råd att i detta kritiska skede ätas upp inifrån eller splittras. På något sätt måste de lyckas sluta upp bakom en ny ledare, ta ett tydligt avstamp från den socialliberala falangen och successivt bli en brittisk version av Sverigedemokraterna.
// Tobbe
