Vad menar vi med jämställdhet?

Är du feminist? Frågan skaver. Mestadels för att den är ställd för att öppna upp en konflikt snarare än att utforska de tankar och idéer som utgör mitt svar, men även för att det riktiga svaret är en motfråga: Vad menar du med feminism?

Jag har träffat få feminister som definierar begreppet på samma sätt. De flesta har begränsat sig till att män och kvinnor ska ha lika rättigheter och möjligheter: jämställdhet – ett påstående som ger fler frågor än vad det besvarar. Innebörden av lika rättigheter och möjligheter skiljer sig markant beroende på vad vi menar med begreppet och vilka åtgärder vi är villiga att applicera för att nå dit.

Det ojusterade lönegapet mellan män och kvinnor är 12 procent, med hänsyn till skillnader i ålder, utbildning, yrke, sektor och arbetstid minskar det till 4,5 procent. Det betyder inte att könet är förklaringen till skillnaden – även om det är troligt att den utgör en del – då vi utelämnar en rad andra möjliga faktorer, exempelvis intressen elleregenskapsskillnader mellan män och kvinnor.

Här går det en skiljelinje som i stora drag delar upp de som definierar sig som feminister i två grupper: De som tror att biologin medför skillnader gällande egenskaper mellan män och kvinnor och de som ser könet som en social konstruktion.

Skillnaden i synsätt kan verka liten eller oviktig i sammanhanget om löneskillnaden mellan män och kvinnor, men i själva verket är den avgörande. Om man menar att könet är en social konstruktion innebär det att samma möjligheter och rättigheter för män och kvinnor – i ett perfekt jämställt samhälle – leder till att de kommer tjäna lika mycket, jobba i bolagsstyrelser i samma utsträckning, vara jämnt representerade i självmordsstatistiken och dö vid ungefär samma ålder. Resultatet är med andra ord en indikation på hur jämställt samhället är.

Menar man däremot att vissa egenskaper är relaterade till biologi är det omöjligt att använda resultat som ett mått på jämställdhet. Män och kvinnor kommer oundvikligen fatta olika beslut, söka sig till olika yrken, vara mer eller mindre motståndskraftiga mot stress och depression och så vidare.

Det som talar för det senare alternativet ligger närmast sanningen är jämförelser mellan länder. De nordiska länderna har en större könsuppdelning mellan yrken än övriga världen. Antingen beror det på att vi utövar ett enormt patriarkalt förtryck för att män och kvinnor ska söka olika yrken. Eller så beror det på att när vi tog bort vissa hinder, exempelvis ekonomisk otrygghet, så väljer folk yrken som i större utsträckning passar deras biologiska egenskaper. Med detta som grund skulle det endast gå att nå samma resultat för män och kvinnor genom ett stort socialt förtryck.

Denna avgrundsdjupa skillnad mellan de olika inriktningarna i feminismen borde således innebära att ingen av dem kan erkänna den andra gruppen som feministisk. Enda anledningen till att de kan stå på samma sida för stunden är för att diskussionen är extremt begränsad till resultatet av en specifik del, inkomsten.

Ett enkelt exempel visar på bristerna med den utgångspunkten:

Om män skulle få en lagstadgad rätt att gå hem tidigt ellermöjligheten att ta sovmorgon om de är lite trötta, givetvis med löneavdrag, skulle det leda till att de i snitt får en lägre lön och blir mindre attraktiva för arbetsgivaren. Är det en bra lösning för att uppnå jämställdhet? Verkligen inte.

Det är nånstans här som vi borde inse att en diskussion om löneskillnader inte är lämpad att utgöra grunden för debatten om jämställdhet. Istället borde vi lyfta blicken och ta tag i den stora, svåra frågan: Vad innebär jämställdhet?

Felix Byström 

Vice nationell talesperson, Ungsvenskarna