Avvecklingen av Sveriges kommunikationsnät

 

Sverige är en av världens mest tekniskt utvecklade länder, men varför straffas befolkningen för det?
Det är den svenska befolkningens nyfikenhet som har upprättat vårat tekniska samhälle.
Men för att hålla nyfikenheten uppe så måste möjligheter också finnas.

Det är med sorg man hör de den gemenskap det så kallade televerket gav från gamla arbetare.
De pratar om ordning och allas rätt till sin telefonanslutning som det var på den tiden. Även om du bodde flera kilometer in i skogen så fick du din telefon inkopplad för samma anslutningsavgift som de som bodde i centralorten. Det är en riktig landsbygdspolitik som bör värnas.

För 26 år sedan började den riktiga avvecklingen även fast man hade petat lite på den under tiden.
På den tiden hade Sverige ett rustat och fint nät som höll kommunikationen uppe i hela vårat avlånga land.

Regeringen kom på sig själva att detta kanske inte var så smart under 2009 då man inte underhöll nätet själva utan det ansvaret låg på Telia(Skanova).
Så man fastställer en strategi att 90% av hushållen ska ha 100Mbit/s år 2020.
Några år senare ändrar man sig med en ny regering och vill ha 95% av hushållen.
Plötsligt läggs ett ansvar på befolkningen att lösa ett problem åt regeringen.

Företagen ser nu chansen och bidragsjakten börjar.
Små företag får svårt att söka bidragen på grund av kriterierna, de företagen som faktiskt skulle gynnats utav en sådan ny infrastruktur i landet. Flertalet föreningar skapas på landsbygden för att få ner priserna och skapa möjligheten att söka bidrag. Dessa bidrag används sedan för att betala småföretagen då de stora företagen oftast är intresserade av andra områden då de vill tjäna pengar.
Det är därför vissa inte får sin anslutning även fast de bor i närheten av där de gräver.

Klagomål kommer även ofta på att man tar bort kopparnätet för fungerande anslutningar. Anledningen till att kopparnätet tas bort är inte bara för bristande underhåll, men även för att man behöver de gamla telefonstationerna till de nya fiberanslutningarna.
Bristen här är ersättningsvarorna med mobilt bredband som inte kan räknas som en fast anslutning med dagens krav.
Okunskap visas även här då man även här har satt ett mål till 2025 där man anser att de som bor väldigt avlägset ska ha tillgång till mobila tjänster.
Här gjorde man en nödlösning och ökade kravet på vad en acceptabel bredbandsanslutning var.
Man valde att ändra från 20kbit/s till 1Mbit/s , observera då att den strategin som ska följas är 100Mbit/s.

Detta resulterade i att kommunerna fick börja ta ett ansvar och pengar för fiberutbyggnad blev plötsligen en av den redan tunga kommunala budgeten.
Kommuner började bygga ut sitt befintliga nät då de i regel har ett eget till kommunala byggnader. Detta skapade en osund konkurrens mot företagen som gräver fibern.
Många kommuner slöt tillslut avtal med stora aktörer för att lösa deras problem.
Man la ifrån sig ansvaret och konkurrerade ut andra företag, speciellt de mindre lokala.

Året 2018 har bara börjat och ett av de första uppdragen post och telestyrelsen fick var att lösa 10Mbit/s anslutningar där man inte kan få en anslutning som motsvarar den hastigheten. Det beräknas vara 300 hushåll. Här tror jag regeringen har missat hur många hushåll det handlar om och man hoppar även över sin egna strategi.

En ny strategi måste snarast tas fram som är realistisk för dagens krav där kunskap har fått ge sin mening men även som är sund för medborgare och företag.

Marcus Lejonqvist

Suppleant Nationella Arbetsgruppen Ungsvenskarna SDU