Ett alternativt rättssystem?

Ska det löna sig att begå ett stort antal brott i dagens Sverige? Idag tillämpas åtalsbegränsning i Sverige, och vad det betyder är att om till exempel någon begår 10 brott under en period så finns möjligheten för åklagaren att endast välja att bara åtala ett fåtal av dessa brotten. Ibland de grövsta brotten, eller om den misstänkte har erkänt, eller det finns tekniska bevis.


Det finns många anledningar till varför en åklagare väljer att bara väcka åtal i de brott den misstänkte gör. Detta är svek mot de målsägande vars fall väljs bort. Om åklagaren väljer att endast åtala den misstänkte för två av de tio brott han begått, så innebär det att de åtta andra målsägandena inte har möjlighet att begära ersättning eller kräva gärningsmannen på skadestånd på brottet de utsatts för.


Det blir nästan en form av lotteri om man kommer att få ”sitt” fall till domstol eller ej. Man kan tycka att begår man ett brott som skulle generera en månads fängelse skall man om man begår 10 sådana brott dömas till minst 10 månaders fängelse. Ett brott, ett straff.


Om man tar ett fall när någon blir t.ex. misshandlad, så tittar åklagaren på tre häktningsskäl. Finns det är risk att den misstänkte skulle återfalla i brott, till exempel misshandla någon igen, eller det finns skäl att utredningen skulle försvåras, d.v.s. kommer den misstänkte att försöka att påverka till exempel målsäganden eller ett eventuellt vittne? Eller saknar den misstänkte hemvist i landet? Troligtvis är det rent statistiskt så att i flera fall är häktningsskälen uppfyllda men man väljer ändå att inte begära en misstänkt häktad. Varför? Det kan endast åklagare svara på och ett svar vore väldigt intressant att få.


Senast förra veckan kom det ut nyheter om att det skulle finnas ett så kallat parallellt rättssystem i Malmö. Chefsåklagare Pär Andersson i Malmö vittnade då om att det utförs parallella rättegångar i Malmö, att brottsoffer blir betalade stora summor, upp till en halv miljon för att dra tillbaka sin anmälan.

"Man betalar pengar till offrets familj för att man har någon i släkten som har gjort sig skyldig till ett grovt brott och detta ska inte hanteras inom våra lagar, utan man kör med att man betalar sig fri.”


Kan det vara så att målsägande i Sverige idag inte har tilltro till det svenska rättssamhället då återfallsbrottslingar inte häktas, man åtalsbegränsar och ger straffrabatter. Kanske tror man som målsägande att detta parallella rättssystem är den enda chansen att få någon form av upprättelse? Någon form av ersättning. Kanske tror man inte heller att gärningsmännen kommer dömas för sitt brott och man därför inte vågar gå vidare med en anmälan den ”vanliga” vägen via polis, åklagare och domstol, utan man får ut en ersättning och håller sedan tyst.


Oavsett orsak så är det ett problem som omgående måste åtgärdas. Ungsvenskarna kommer aldrig tillåta att de kriminella tillåts skippa rättvisan de själva överträder.

Ohliver Nilsson, Suppleant i Ungsvenskarnas Nationella Arbetsgrupp