Hur kan det gå dåligt för ett land det går så bra för?

Arbetslösheten är nere på låga nivåer, hundratusentals fler har gått till jobbet ekonomin går som tåget är budskapet från regeringen. Trots det höjs skatten, vårdköerna blir längre och i utanförskapsområdena brinner bilarna. Ekvationen går inte ihop.

Svensk politik är genomsyrad av en falskhet. En falskhet som inte uppkom med den senaste regeringen utan som går tillbaka längre än vad jag kan minnas. Denna falskhet handlar inte om huruvida personen ljuger eller inte – en lögn är ofta lätt att avslöja – utan vilken fakta personen använder för att understödja sina argument.

Det spelar ingen roll om vi har haft en blå eller röd regering, diskussionen har alltid sett ut på samma sätt: De som sitter vid makten vill inte ta ansvar för det som går dåligt utan väljer att lyfta fram irrelevant fakta för att visa upp en annorlunda, mer positiv bild. Detta förfarande ger ingen vinnare, men många förlorare. Hur är det möjligt att en politiker kan kliva upp i talarstolen, med en granskande journalistkår på läktaren, och föra ett helt samhälle bakom ljuset? För att lyckas krävs det primärt två saker: ett irrelevant resonemang och en avsaknad av moral.

Det vanligaste exemplet då denna metodik används är inom frågor som rör ekonomi eller statistik, två ämnen där det finns gott om siffror vilket gör det enkelt att förvilla. När det gäller arbete går det att prata i termer om arbetslöshet, sysselsättning, antal nya jobb och så vidare. De senaste åren, i samband med invandringsvågen, har politiker som förespråkar hög invandring valt att prata om antalet nya jobb, eller i bästa fall den totala arbetslösheten. Är det relevant att prata om antalet nya jobb om man inte samtidigt pratar om antalet nya arbetslösa? Är det relevant att prata om den totala arbetslösheten, när den sjunker bland inrikes födda och stiger bland utrikes födda? Knappast.

Vi ser detta agerande på fler områden. Vi ser en justitieminister som pratar om att brottsligheten går ner, när det beror på att trafikbrott sjunker medan våldsbrott ökat. Vi ser en finansminister som pratar om hur bra det går för ekonomin, trots att ökningen ligger under det historiska snittet. Vi ser hur väl vald fakta förmedlar en felaktig bild.

Detta leder oundvikligen till en diskrepans mellan den verklighet som politiker försöker förmedla och den verklighet som vi alla andra lever i, men framförallt leder det till ett fortsatt politikerförakt.

Det svenska samhället mår inte så bra som det borde. Visst, vi har högkonjunktur och ekonomisk utveckling, men det är knappast det enda rimliga måttet för att mäta välstånd. Ju fler faktorer vi väger in - grova våldsbrott, bostadsbrist, segregation etc. – så blir bilden allt sämre. Målet måste vara att se problemen och ta fram förslag för att lösa dem.

Som politiker bör man känna en skyldighet att forma politiken efter verkligheten, inte verkligheten efter politiken.

 

Felix Byström, vice nationell talesperson