Socialism suger
Under en lång period har vi här i Sverige kunnat bevittna hur välfärden sakta men säkert har nedmonterats. Vi har sett hur det har fått stora konsekvenser för bland annat sjukvården, äldrevården, polisväsendet och utbildningsväsendet. Vi har frågat oss själva: hur är det möjligt? Hur är det möjligt, att i en välfärdsstat som Sverige, med ett av det högsta skattetrycken i världen, samtidigt ha en underfinansierad välfärd. Det är endast möjligt om man som i de rödgrönas fall inte har någon respekt för folkets pengar.
Att den socialdemokrati som en gång i tiden byggde upp ett välfärdssystem som svenskarna skröt om, nu har börjat att rasera, är svårt att greppa. Trots att regeringens budget är underfinansierad och trots att man tvingas låna i högkonjunktur, så vägrar man erkänna att socialismen har passerat sitt bäst före datum. Man fortsätter istället att beskatta det svenska folket upp över öronen och förväntar sig dessutom att de ska gilla det. Men när allt färre skall betala för allt fler, när de som jobbar skall betala för de som inte jobbar, när höginkomsttagaren betalar dubbelt så mycket i skatt men får ut precis lika mycket som den som betalar hälften: då raseras viljan att bidra till samhället.
En generös välfärdsstat bygger på att skattebetalarna faktiskt vill vara med och bidra till samhällsbygget, det är det som håller ihop hela idén med en gemensamt finansierad välfärd. Att i utbyte mot att ge bort en hög procentsats av sin lön, få ett väl utbyggt skyddssystem tillbaka. Men när detta skyddssystem inte längre kan erbjuda just det uppstår den oundvikliga frågan: Hur länge kommer det svenska folket att finna sig i att vara högst beskattade i världen samtidigt som välfärden går på knäna?
När blivande mödrar tvingas åka till Finland för att föda. När patienter skickas hem och avlider för att sjukhusen har platsbrist. När polisen inte längre kan garantera medborgarnas säkerhet och personer uppmanas att göra egna brottsplatsundersökningar. När äldrevården inte längre kan erbjuda varm mat till våra äldre. När förskole- och skolklasserna blir för stora, och sjuksköterskorna för få. När den svenska skattebetalaren ser allt detta, hur troligt är det att denne kommer att ha förståelse för den skattesats som krävs av honom?
En parameter som det också alldeles för sällan pratas om är det faktum att allt det som vi här i Sverige tar för givet, såsom gratis sjukvård, gratis utbildning, generösa bidrags och socialsystem, betald föräldraledighet med mera,- Allt detta är gratis för att någon annan betalar för det. Och när denna någon annan inte längre finner sig i att ge bort majoriteten av sin lön för att finansiera en välfärd som inte ger något i retur, det är då vi har verkliga problem.
Det vi här i Sverige ska nedmontera är inte välfärden, utan socialismen.
Ebba Hermansson,
Ledamot i den nationella arbetsgruppen
Att den socialdemokrati som en gång i tiden byggde upp ett välfärdssystem som svenskarna skröt om, nu har börjat att rasera, är svårt att greppa. Trots att regeringens budget är underfinansierad och trots att man tvingas låna i högkonjunktur, så vägrar man erkänna att socialismen har passerat sitt bäst före datum. Man fortsätter istället att beskatta det svenska folket upp över öronen och förväntar sig dessutom att de ska gilla det. Men när allt färre skall betala för allt fler, när de som jobbar skall betala för de som inte jobbar, när höginkomsttagaren betalar dubbelt så mycket i skatt men får ut precis lika mycket som den som betalar hälften: då raseras viljan att bidra till samhället.
En generös välfärdsstat bygger på att skattebetalarna faktiskt vill vara med och bidra till samhällsbygget, det är det som håller ihop hela idén med en gemensamt finansierad välfärd. Att i utbyte mot att ge bort en hög procentsats av sin lön, få ett väl utbyggt skyddssystem tillbaka. Men när detta skyddssystem inte längre kan erbjuda just det uppstår den oundvikliga frågan: Hur länge kommer det svenska folket att finna sig i att vara högst beskattade i världen samtidigt som välfärden går på knäna?
När blivande mödrar tvingas åka till Finland för att föda. När patienter skickas hem och avlider för att sjukhusen har platsbrist. När polisen inte längre kan garantera medborgarnas säkerhet och personer uppmanas att göra egna brottsplatsundersökningar. När äldrevården inte längre kan erbjuda varm mat till våra äldre. När förskole- och skolklasserna blir för stora, och sjuksköterskorna för få. När den svenska skattebetalaren ser allt detta, hur troligt är det att denne kommer att ha förståelse för den skattesats som krävs av honom?
En parameter som det också alldeles för sällan pratas om är det faktum att allt det som vi här i Sverige tar för givet, såsom gratis sjukvård, gratis utbildning, generösa bidrags och socialsystem, betald föräldraledighet med mera,- Allt detta är gratis för att någon annan betalar för det. Och när denna någon annan inte längre finner sig i att ge bort majoriteten av sin lön för att finansiera en välfärd som inte ger något i retur, det är då vi har verkliga problem.
Det vi här i Sverige ska nedmontera är inte välfärden, utan socialismen.
Ebba Hermansson,
Ledamot i den nationella arbetsgruppen
